En förälders värsta mardröm.
Jag antar att ingen har gått obemärkt förbi händelsen, att vi igår var kallade på ett krismöte. Alla föräldrar som hade barn på vårat dagis, ingen viste vad det handlade om mer än att en vikarie var misstänkt för brott.
Många tankar flög genom huvudet när mailet kom sent i fredags, den första tanken är självklart det värsta att något hade hänt våra barn. Men jag försökte verkligen tänka att det kunde vara något som inte alls hade med oss att göra, något enkelt som att någon hade blivit arg på ett barn.
Väl på mötet när du ser personer från polisen, från barnahus, från socialen, förskolechef och andra ansvariga nämnder. Då går tankarna runt, du vet varken in eller ut, men du förstår att det inte längre kan vara en liten sak.
Allt detta babbel innan dom väl kom till saken - att berätta att en vikarie är häktad och anhållen för våldtäkt på ett barn som ska ha ägt rum på vårat dagis. Jag har aldrig varit så nära att kräkas och all luft försvann. En hel matsal full med föräldrar där vi alla undrar samma sak , har det hänt mitt barn med ?
Dom försa sej ganska snabbt och nämnde personen med han, och alla vet att det inte finns speciellt många han. Tankarna går genom mitt huvud, är det han såklart att det är han. Ryktet går ungefär 20 minuter efter mötet, det är precis den vi tror som sitter häktad. Jag vill någonstan inte tro på det, jag kan inte tro på att det är han som haft hand om mina barn. Han som gjort den fantastiska sockermålningen med min dotter och varje dag säger Hejdå söta lilla Billy när vi går hem. Jag försöker skjuta bort tanken och tänker att jag måste vänta tills det är bekräftat innan jag vågar tro det. Vid halv 10 idag när jag sitter på frukost på jobbet kommer handlingarna från tingsrätten ut, det är han som är frihetsberövad. Jag känner att jag bara vill kräkas rakt ut, allt blir bara svart.
Jag inbillar mej att det är bäst att vara kvar på jobbet till lunch (skulle byta av Benny med vabb) och att det nog är bra att tänka på något annat. Det är så jag oftast hanterar allt, vara tyst och låtsas som ingenting tills jag kan kontrollera mej. Jag inser snabbt att jag inte ens orkar prata med mina vänner, dom tittar på mej och säger åk hem. Så jag kör bilen mot dagis för att hämta Helmi, tänker att det går bra. Får ögonkontakt med hennes fröken och allt bara brister. För första gången i mitt liv har jag brytit ihop framför någon som inte ens känner mej, hon tog in mej till förskolechefen. Det var det bästa hon kunde göra, så många utav mina frågor blev besvarade och jag har det under någorlunda kontroll igen.
Just för stunden känner jag att jag behöver landa i allt, men jag vill ändå skriva. Jag hoppas att ni andra föräldrar läser det här. Jag vet hur mycket känslor och hur mycket ilska det är vi har inom oss, men vi måste lägga fokus på våra barn. All min energi kommer gå åt till att försöka jobba för att det här aldrig ska kunna hända mina barn, jag tänker lusläsa varenda broschyr om hur man vet om sitt barn blivit utsatt. Jag tänker försöka veta vilka singnaler jag ska leta efter. Men mest av allt tänker jag försöka så gott det går för att mina barn inte ska märka av det här. Jag tänker att vi känner våra barn bäst och med stor sannorlikhet skulle jag ha märkt något. Jag vet att mina barn är trygga barn, och trygga barn berättar när något känns fel.
Idag har jag pratat med Helmi om bra och dålga hemlisar, något vi alla borde lära våra barn. Längre än så kan jag inte ta det, för jag kan inte själv hantera om hon skulle berätta en dålig hemlis. Just nu försöker jag lära henne skillnaden, och hon har lovat mej att berätta dåliga hemlisar för bara mej. Sen jobbar jag mest med mej själv, som alla ni andra föräldrar så tvivlar jag ju såklart på mej själv. Det är jag som har valt att hon ska vistas bland andra människor om dagarna. Det är också jag som har lärt henne att hon ska lyssna på fröknarna, jag har alltså i princip sagt åt mitt barn att hon ska lyssna på vad en våldtäktsman säger. Jag har aldrig tänkt på att jag ska lära henne vad som är rätt och fel i sånna här sammanhang, jag trodde nog helt ärligt aldrig att det var relevant. Nu vet jag bättre. Vad det gäller Billy så kommer jag aldrig få veta, jag kommer aldrig få veta säkert för att han är för liten för att kunna berätta själv.
Mina tankar finns hos våra andra fina fröknar, jag hoppas ni vet att vi har förtroende för er. Och det stackars drabbade barnet och dens familj, det finns inga ord i världen som räcker till.
Usch, detta är den värsta mardrömmen :( Jag själv och min bror har blivit utsatt för det här av en väldigt nära släkting. Det var jag som kände att något inte stämde (och då är min bror 5 år äldre). Jag tog steget och sa till min mamma att något inte stämmer och förklarade vad som hade hänt. Anledningen till att jag tog det steget tror jag var för att min mamma var väldigt mån om att tala om för oss att vad vi än känner så skulle vi berätta det för mamma, aldrig ha hemligheter för henne osv. Hon gjorde det på ett tryggt sätt. Jag kan minnas "skammen" av att behöva berätta något som skulle vara min och släktingens hemlis, dom är lömska idioter och kan få barn att känna precis som dom vill.. Jag tänker göra allt för att mina barn inte ska vara med om detta, men usch jag vill inte vara den men det är så nära inpå ibland :( Dina barn har tur som har dig som mamma och du gör helt rätt i sättet du handskas med i situationen <3