En passande vab.
Jag tror faktiskt aldrig att det har varit så lägligt med feber på Billy. Kan ju säga så mycket som att jag aldrig vill att mina barn ska vara sjuka, men att ha varit hemma dom här dagarna har varit så behövligt. Aldrig i mitt liv har mina känslor åkt en sånhär bergochdalbana. Ena sekunden är jag lugn, tänker att det faktiskt inte hänt mina barn något vad jag vet. Lugnade mej med att det kanske var hans första försök, blir motbevisad med ännu en anmälning. Känslorna i botten igen, kommer mardrömmen ta slut ? Hur många barn har blivit utsatta, jag vill ju fortfarande tro att det inte ska vara sant. Jag pendlar mellan att bara stirra ut i tomma intet, göra tappra försök till att fokusera normalt men faller tillbaka i tomma intet igen. Jag brukar ha så lätt för att bara fokusera på att städa eller hitta på andra konstiga saker för att vara sysselsatt när något jobbigt händer, men det här är första gången i mitt liv som jag verkligen blivit handlingsförlamad och känner för att ge upp och gräva ner mej. Jag trodde absolut inte att jag skulle ta något såhär hårt som jag faktiskt gör.
Men som tur är har jag dom där som gör att jag kommer ta mej igenom allt, mina älskade barn. Jag vet ju hur viktigt det är att allt ska vara så normalt det bara kan just nu. Så jag håller ridån uppe och nästa steg är att klara av vårmönstringen som dom peppat så för, jag själv känner helst inte alls för att vara bland folk. Jag känner inte alls för att höra rykten och spekulationer, så ser ni mej så kan vi prata om något annat.
För nu tror jag mest på att försöka släppa det, försöka gå vidare. Om något har hänt så kan jag inte längre påverka det, jag kan bara påverka framtiden och vara vaksam på några tecken. Alla dessa känslor jag har om att aldrig få veta säkert och känslan av att han har varit i närheten av mina barn, den kommer aldrig släppa så vi får jobba på att trycka ner den så långt det går.