För 2 månader sedan.

Ber Benny fota, för det han vi aldrig med förra gången.
Får en värk såklart.
Lustgas ville jag ju ha, men den han jag inte använda så många värkar.
Nu skulle han ut då hjärtljuden gick ner. 
Och där är han när dom lindat ur han ur navelsträngen. 
Sen får han komma upp till mej.
Den bästa stunden på hela förlossningen.
Magiskt obeskrivligt.
Fortfarande i chock, men jag förstår hur bra jag är !
 
Att gå igenom förlossningsbilderna sådär 2 månader efter får mej att inse hur mycket som han hända på 4 timmar. Galet att jag vaknade, började klocka värkar (något som borde ta lång tid!) Ringa pappa, åka in 4 mil till förlossningen, ta sej in och få ett rum, bli undersökt och ombytt, le och ta några värkar och krysta ut ett välskapt friskt underbart barn, flickan som blev en pojke. Och sedan är timmen efter det något jag gärna hoppat över, det är suddigt men jag minns bekymrade miner hårda tryck på min mage, och hur dom till slut får ge Billy till Benny och ge mej maxdos av lustgasen så jag försvann men som tur var släppte moderkakan. Jag tänker ibland på att om det hade varit förr i tiden (innan barnmorskor och sjukhus!) då hade det inte alls slutat så lyckligt som idag. Men bortsett från det så var det verkligen en drömförlossning och jag kan inte fatta att det bara var två månader sen jag var supertjock och sedan hade den här galna natten/morgonen.

När lillasyster blev en lillebror.

 
När vi äntligen fick gå på Ultraljud 15 april så frågade vi såklart om dom kunde se vad det var för kön, alldeles för nyfikna för att låta bli. Vi blev tillbaka flyttade några veckor den här gången med och var nog i vecka 17 ungefär vill jag minnas enligt hennes bedömning. Vi hade alltså kunnat åka på ett till Ultraljud då vi var lite tidiga men hon tyckte att hon såg allt hon behövde och allt såg bra ut så vi struntade i det. När vi frågade att om hon kunde se könet så sa hon - jag kan iaf inte se någon liten snopp. Med andra ord så var det en till flicka, trodde vi då. Jag funderar såklart kring det, gissar på att det var för att vi var lite tidiga dit och hade vi gått ett par veckor senare hade nog den lilla snoppen funnits där. 
När vi väntade Helmi var jag rätt duktig på att handla dom stora sakerna i något neutralt, men den här gången gick jag ju all in och köpte bland annat en rosa åkpåse och sådär. Tänkte att dom oftast har rätt så varför fega den här gången ? Som tur är går det mesta att sälja och jag står inte alls utan saker.
Barnmorskan skrattade ju lite när hon bad Benny kolla vad det var för kön, vi hade berättat när vi kom in att vi trodde det var en liten hon, så det var ju en "hon" vi kämpade ut. Jag förstod på en gång när dom bad Benny kolla könet att det var en pojke. Lustigt nog så skrattade vi bara och sa att såklart att det var. Jag hade nog trott att jag skulle reagerat annorlunda, att det skulle vara lite jobbigt att ta till sej en "han" som man i ett halvår trott var en liten "hon" men det spelade ingen roll alls. 
Under graviditeten hade jag ju såklart fått höra många gånger att tänk om det är en pojk när du handlar så mycket tjejsaker och så även att det där är en pojkmage ett par gånger. Men jag var helt inställd på att det var en liten flicka, tills dagen innan han kom. Då packade jag om bb-väskan och la ner en vit filt och en vit mössa för att jag bara hade rosa och -tänk om det inte är en tjej sa jag till Michaela som skrattade och sa att det var såklart att det var en tjej. Någonstan undrar jag vad som fick mej att tvivla mindre än ett dygn innan han kom? 
Vi hade också valt ett namn, ett namn jag förälskade mej i och tyckte passade superbra ihop med Helmi. Benny gillade det inte alls från början men till slut var vi överens om att han iaf inte kom på något annat och att det skulle bli en liten Hedda. Vi hade inte några andra namn alls och det tog oss några dagar innan vi valde Billy, namnet vi båda tyckte bäst om. Och inte kan vi vara lyckligare än nu, vi fick en av varje iaf. Fast det egentligen inte spelar någon roll, för det är inte könet vi älskar utan barnet. 

1 vecka efter förlossningen.

 
Billy har nu varit utanför magen i en hel vecka, galet fort har tiden gått och jag kan inte förstå att han fick plats där inne. Det tog mej 9 månader att gå upp 22 kilo, och nu har jag på en vecka hunnit gå ner 7 kilo och känner mej smalast i världen då magen är ungefär som i vecka 21 storleksmässigt. Jag känner att det är superskönt att vara bara jag i kroppen och älskar att han på utsidan, tack för den här graviditeten säger vi.